SOS i klassrummet 10

Innan vi lämnar kvalitetsgranskningsrapporten Stöd och stimulans i klassrummet från Skolinspektionen vill jag kort sammanfatta vad den har sagt oss:

• Det finns ett tveklöst uppdrag i skolan att ge alla elever ledning, stimulans och stöd så att de utvecklas så långt som det är möjligt.
• Det ingår i alla lärares arbete att anpassa till och möta alla elevers olika behov - och detta är en utmaning. Lärare är olika bra på detta, och det behövs ett kollegialt samarbete och såväl stöd som utmaningar från rektor att det ska utvecklas.
• Svenska elever upplever både att de inte får tillräckligt stöd och att de inte får den stimulans de behöver för att gå vidare i sitt lärande. Båda scenarierna kan resultera i omotiverade och stökiga elever.
• Det är viktigt att lärare har höga förväntningar på alla sina elever.
• Det är en utmaning för många lärare att ge eleverna inflytande över undervisningens upplägg och innehåll.
• Det är inte ett omöjligt uppdrag att möta alla elevers behov, det finns många goda exempel i granskningen.

Om du vill läsa mer om den dubbla utmaningen att vara lärare eller förskollärare kan jag rekommendera tre andra rapporter från Skolinspektionen.
Rätten till kunskap 2010:14
Framgång i undervisningen 2010:1284
Förskola, före skola - lärande och bärande 2012:7

Jag har tidigare tipsat om filmerna av Dylan Wiliam som finns på YouTube, the Classroom experiment 1 och 2.

Nu vill jag nämna dem i sammanhanget stöd och stimulans i klassrummet. Wiliam tar upp hur farligt det är att elever ställer sig eller ställs utanför lärandet i skolan. Det skapar utanförskap med livslånga konsekvenser, något vi ser på nära håll i våra skolor i dag i Sverige också. Vi känner pojkarna som vägrar läsa, eleverna som blir hemma- eller korridorssittare, de utagerande eleverna som "straffar ut sig" från alla skolor och det på en del håll ökande problemet med elever som är ständigt uppkopplade på sociala medier istället för deltagare i våra lektioner. Detta påverkar deras lärande och möjligheter långt in i framtiden. Vi måste hitta relationerna till de här eleverna, göra dem delaktiga igen, ha höga förväntningar på att de kan lära sig, stötta dem i deras arbete, ge dem professionell återkoppling, stöd och utmaningar.
We can do it!

SOS i klassrummet 9

En sak som blev tydlig i Skolinspektionens kvalitetsgranskning Stöd och stimulans i klassrummet var att det fanns en osäkerhet hos lärarna när det gällde att ge eleverna inflytande över undervisningen. Detta är en viktig dimension av anpassning och många lärare upplevde det som en stor utmaning när det gäller att bjuda in eleverna till delaktighet och möjligheter att påverka undervisningens upplägg och innehåll.
En SO-lärare uttrycker att "han är rädd att det kan spåra ur" om eleverna själva skulle få delta i framtagandet av övningsuppgifter, även om han ser att det skulle kunna vara stimulerande för eleverna.
En elev berättar "Jag kan välja själv hur jag vill plugga, meningen är ju att jag ska lära mig, det är ju bra att det inte är bestämt hur utan jag kan själv bestämma."

Forskningen visar att elever som får vara med och påverka undervisningen till innehåll och form blir medskapare i undervisningen. De kan själva bidra med sina erfarenheter och behov för att undervisningen ska passa dem på bästa sätt. Det kan handla om till synes enkla förändringar. Kanske att redovisa muntligt istället för skriftligt, att arbeta två och två istället för ensam eller att skriva eller läsa om något som knyter an till den egna erfarenheten. Det kräver dock att läraren lyssnar och tillmäter elevens synpunkter betydelse. Skolan behöver ha såväl formella som mer informella kanaler för att kanalisera elevernas vilja till inflytande och delaktighet.

Häromdagen lyftes lärarnas roll för att elevernas resultat och motivation ska öka, men det är några personer till som är viktiga.
I granskningen står på ett ställe att fler skolor måste anta utmaningen att under rektors ledning, med stöd av huvudmannen tillsammans med lärarna bedriva ett aktivt förändringsarbete med fokus på lärarnas insatser på lektionerna. Forskningen visar att rektor har en central roll i att leda och driva på utvecklingsarbetet. Bland rektorerna i granskningen finns det genomgående den stor medvetenhet om betydelsen av att lärarna utvecklar sitt arbetssätt för att möta eleverna där de befinner sig. Att ändra arbetssätt kan dock medföra utmaningar. En rektor berättar "Man kommer överens om saker på skolan för att stödja elever, exempelvis hur man börjar en lektion. man skriver upp vad som ska göras. Men sen gör inte alla det i alla fall, fast man har varit med i att fatta det beslutet. "

Rektor Albus Dumbledore, Hogwarths

Skolinspektionen har i flertalet tidigare granskningar  kunnat konstatera hur stor roll rektor spelar för att öppna dörrar mellan klassrum och lärarlag och för att få igång kvalitetsarbetet. Rektorns utmaning ligger bland annat i att:

• Skapa ett synsätt där man fokuserar på hur undervisningen kan utvecklas. När en enskild elev har svårigheter i skolarbetet är det inte ovanligt att skolan lägger förklaringen hos eleven istället för att analysera skolans arbetssätt för att se hur verksamheten behöver förändras för att skapa förutsättningar för eleven att lyckas.
• Skapa ett öppet klimat där man utvärderar hur lärarens arbete påverkar elevens lärande.
• Skapa arenor och tid för kollegialt lärande.
• Hitta strategier/verktyg - testa - utvärdera och hitta nya vägar. Skolorna måste uppmärksamma och hitta strategier för att inom en och samma klass hantera denna dubbla utmaning. Det handlar om att anpassa undervisningen, att hitta former för ge stöd, utmaningar och stimulans och att utvärdera hur undervisningen påverkar eleverna.

När vi i höst lägger in nästa växel i skolutvecklingsarbetet i Höör sker detta med rektorers och förskolechefers gemensamma vilja att förbättra lärmiljöer, öka samarbetet och det kollegiala lärandet. De har gemensamt beslutat att kollegiala lärsamtal ska stå på agendan en tisdagseftermiddag i månaden  (skapat arena och tid), då ska lärgrupper av skiftande slag träffas och gemensamt utveckla våra verksamheter. Det gör att vi kan ha höga förväntningar på att skolutveckling sker som märks i klassrum och förskolerum.

SOS i klassrummet 8

Vi har nu dagligen gnuggat oss i Skolinspektionens kvalitetsgranskning Stöd och stimulans (SOS) i klassrummet i mer än en vecka. Vi har hört elevernas uppfattning om sina lektioner, diskuterat effekten av förväntningar (både höga och låga), vi har funderat på om det är mission impossible att erbjuda en undervisning som ger både stöd och stimulans, för alla elever.

En rubrik i rapporten ger en hel del välbehövligt hopp till oss lärare som fortfarande är intresserade av utmaningen:
Inte ett omöjligt uppdrag

Granskningen visar att det är möjligt att möta alla elever. Det finns gott om positiva exempel där engagerade lärare och rektorer arbetar för att anpassa undervisningen och för att hitta strategier för att både stödja och stimulera. Under observationerna var inspektörerna med om många lektioner med god undervisning, och elever berättar om lärare som lyckats möta just deras behov, även elever som tappat motivationen. Stalltips om hur man kan göra med de elever som lätt når målen ges av lärare och rektorer som antagit utmaningen:

• en del elever får skriva mer, lyssna mer och att det är viktigt att kunna påverka examinationsformerna (tekniska hjälpmedel)
• elever som behöver mer utmaningar får uppgifter som sträcker sig lite längre, de utmanas att använda sitt "eget driv" och matas inte bara med mer uppgifter
• flexibilitet när elever placeras in i årskurser, de kan jobba i en högre årskurs än den de är inskrivna i, det kan lyfta elever och ge utmaningar
• man placerar eleverna: en svag med en lite duktigare, en lite duktigare med en ännu duktigare, på så sätt bygger man in ett stöd i undervisningssituationen i form av kamrateffekter
• man ger dem öppna uppgifter då kan de utveckla, de svaga får hjälp av läraren. Kurserna är på samma nivå, men uppgifterna är konstruerade så att alla elever utifrån sina förutsättningar kan klara dem.

På något sätt, vad jag än skriver om i julkalendrar och forskningssammandrag, så hamnar jag alltid i den situation jag är i nu. Nu ska jag få lyfta LÄRARNAS LOV igen. Eller i alla fall deras stora betydelse.
Läraren har dubbel betydelse
Jo, för även i denna kvalitetsgranskning kommer man fram till lärarnas avgörande betydelse för elevernas lärande. Läraren ska både ge stöd till de elever som har svårt att hänga med i undervisningen och ge stöd till de elever som har lätt för sig och som behöver utmaningar för att komma vidare i sitt lärande.
När alla elever ska få det stöd och den stimulans som de behöver för att nå så långt som möjligt i sin kunskapsutveckling (Skollagens tre-trea) avgörs det när eleverna möter lärare och lektioner som förmår väcka lust och motivation att lära. Det handlar om hur skolorna förmår skapa goda lärmiljöer och individanpassad undervisning. Skolinspektionens granskning har visat att många skolor behöver göra utvecklingsinsatser för att se till att lektionerna förmår möta eleverna på ett bättre sätt. Det handlar om lärarens förmåga att anpassa undervisningen. Detta är ingen nyhet, det har varit tydligt i många kvalitetsgranskningar och internationell forskning, inte minst John Hatties enorma "Synligt lärande" (2009) lyfte lärarens betydelse.
Elever som undervisas av de mest effektiva lärarna lär sig runt fyra gånger så mycket som de elever som undervisas av de minst effektiva lärarna.

Det som är viktigt när lärarna ska ge eleverna stöd och stimulans är att lärarna har höga förväntningar, elevinflytande över undervisningen, varierad och anpassad undervisning, goda ämneskunskaper, tillitsfulla relationer, återkoppling till eleverna, tekniska hjälpmedel och formativ bedömning är exempel på olika aspekter av stöd och stimulans under lektionstid.

Forskningen har också konstaterat att lärarens värderingar och förhållningssätt till eleven har stor betydelse. Hattie "synliga lärande" handlar om att läraren måste synliggöra och därmed lära känna sin påverkan på elevernas lärande. Genom att undersöka hur och när läraren påverkar elevernas lärande på det mest effektiva sättet kan lärarens undervisningsstrategier utvecklas.

Svenska forskningssammanfattningen "Framgång i undervisningen" (2012) lyfter också lärarens centrala roll för lärande:

• Elever som har lärare som utmanar, driver och skapar förtroendefulla relationer, lär sig mer än elever vars lärare inte ser det som sin uppgift att peka ut riktningen för elevens utveckling och erbjuda verktyg som kan leda eleverna rätt.
• Elever som ges förutsättningar att vara med och välja aktiviteter och vars erfarenheter och kunskaper blir en utgångspunkt i undervisningen, lär sig mer än elever vars lärare tror att elever inte har det som krävs för att involveras och vara med och påverka.

Så, har vi ett viktigt jobb eller har vi?

SOS i klassrummet 7

Idag kommer vi in på ett ämne som kommer att dyka upp mer framöver på bloggen: förväntningar.

På min semesterboklista finns förutom bloddrypande deckare även boken Mindset av Carol Dweck.

Bland annat ska den handla om hur man med rätt tänkesätt kan motivera elever till bättre resultat, och förväntningars betydelse. Spännande... även John Hattie har ju hittat faktorer kring höga realistiska förväntningar som är avgörande för resultat och lärande.

I kvalitetsgranskningen varnar man för att ha låga förväntningar. En lärare beskriver att han inte "ställer samma krav på den och den eleven. om de ska skriva en berättelse har jag höga krav på meningsbyggnad och rättstavning, för den svagare räcker det med stor bokstav och punkt. Den mittemellan bedömer jag som mittemellan."

I granskningen frågar man sig om detta är ett tecken på differentiering av undervisningen eller om det är en undervisningsstrategi som riskerar att permanenta en elevs resultat genom att läraren kontinuerligt ställer lägre förväntningar kring vad eleven kan klara av. Det är viktigt att läraren förmår att bibehålla höga förväntningar på eleverna, att inte tappa tron på att alla elever kan lära sig och att läraren kan påverka lärandet.

lågt ställda förväntningar påverkar lärarens arbete och de utmaningar man ger eleverna och det blir lätt en självuppfyllande profetia. Istället för att anpassa undervisningen justerar man ner förväntningarna till en nivå där lärandet uteblir. Forskningen visar att det centrala är att eleverna utmanas på en nivå strax ovanför sin nuvarande förmåga för att lärande ska äga rum.
Detta ställer krav på såväl tankemässiga utmaningar som på lärarstöd under lektionstid. Lärande sker i den så kallade utvecklingszonen, där det finns såväl kognitiva utmaningar som stöd.
Om utmaningarna blir för få sker inget lärande och eleverna tappar ofta intresse och motivation.
Om kraven istället blir för höga och stödet för begränsat riskerar eleverna att bli frustrerade och ge upp.
Ännu en elevröst: "Hon låter mig inte tänka, hon vill alltid visa först innan jag hunnit tänka själv.  Hon stressar mig så in i helvete." Det riskerar att skapa en negativ spiral. Elever som redan uppvisar svårigheter i sitt lärande riskerar att berövas möjligheten att utvecklas vidare om lärarna sänker kraven eller serverar korrekta svar.

I granskningen finner vi också positiva exempel när det gäller förväntningar. Vi möter bland annat elever som uttrycker att det är positivt när läraren ställer krav och visar att man har förväntningar på eleverna. En elev berättar att det är "bra att läraren ställer krav - då får man jobba." En annan elev berättar hur den egna läraren "tror att alla elever kan nå minst ett E, säger att han vet att vi kan bättre, han tror att vi kan."

Reflektera tillsammans med mig:

• Ärligt, har jag samma förväntningar att alla mina elever kan lära sig, kanske inte på samma sätt eller på samma dag, men tror jag att de kan?
• Hur märks mina förväntningar? Vad sänder jag för signaler till eleven och till gruppen?
• Vad är det för skillnad på låga förväntningar och realistiska delmål?
• Händer det att elever överraskar dig med sina resultat? Är det elevens prestationer som är höga eller mina förväntningar som är låga? (tuff fråga...)
• Om du har varit lärare länge, kan dina elever lika mycket nu som för tio år sedan? Kan de annorlunda saker? Hur ligger de till när det gäller "big five"?

Jag vill så gärna göra reklam för något som en av mina favoritkommuner i Skåne har gjort. Det är Svedala som återigen visat oss var skåpet ska stå. I sommar har de "levlat" sin lärplattform KvUtis, jag är grön av avundsjuka och får nästan blogg-komplex, tills jag kommer på att vi andra har lika stor glädje och nytta som lärarna i Svedala har. Tack Michael och ni andra som gör ett fantastiskt jobb med lärmoduler om allt viktigt för att bli en skola där alla kan lyckas.
Lärmodulen Höga förväntningar har artiklar att förbereda sig med, de kommer huvudsakligen från Skolverket och Skolinspektionen och ger en god vetenskaplig grund. Under moment A ligger en artonminuters film med James Nottingham där han förklarar hur etikettering med låga förväntningar fungerar. Under moment B finns en kort film med Carol Dweck och utmärkta diskussionsfrågor för kollegor som vill fördjupa sitt kollegiala lärande tillsammans, jag lånar några:

På vilka olika sätt kan läraren förmedla positiva förväntningar på eleverna? Finns det sätt som ni inte har prövat?

Tror ni att alla era elever kan uppfylla alla delar av kunskapskraven? Vad kan hindra dem?

Hur kan ni använda exempel för att tydliggöra kriterier för framgång?

Hur kan återkoppling användas för att utmana elever att ta större ansvar?

Hur skapar ni en tillitsfull undervisning där ”fel” och ”misstag” ses som lärande tillfällen?

Hur kan elevernas olika förutsättningar och erfarenheter användas som en tillgång i undervisningen?

Hur kan vi använda formativ bedömning för att skapa positiva förväntningar på eleverna?

En stund av den gemensamma tiden ägnas åt att planera för en lektion som ska genomföras i den egna klassen (moment C) eller elevgruppen. Varje lärare ska föra noteringar, anteckna kring några av följande frågor:

• Ger du eleverna talutrymme och uppmuntrar dem att delta i samtal i grupp eller helklass?
• Ger du positiv respons på elevernas inspel och ansträngningar?
• Uppmuntrar du eleverna att göra sitt bästa och att våga sikta högre?
• Visar du positiva förväntningar på elevernas förmåga?
• Värdesätter och visar du respekt för alla elevers arbetsinsatser?
• Uppmärksammar du på ett konstruktivt sätt elever som förefaller passiva eller oengagerade i olika aktiviteter?
• Skapar du motivation inför olika aktiviteter?
• Bidrar du till positiva förväntningar, nyfikenhet, handlingsberedskap hos eleverna?

Efter att detta genomförts träffas man igen (moment D)och utvärderar tillsammans, delar sina erfarenheter och tar till sig nya utmaningar. kollegialt lärande i ett nötskal.

SOS i klassrummet 6

Andra veckan med kvalitetsgranskningen Stöd och stimulans i klassrummet. Eftersom den ger oss bra tankar och kan hjälpa oss vidare i vårt läraruppdrag fortsätter vi några dagar till.

I förra veckan fick vi höra hur Anna och Mohammed upplever sin undervisning, de är många elevers upplevelser packade bakom två namn - trots till synes helt olika förutsättningar hamnar både i ett utanförskap och omotivation. Den ena eleven för att allt är för svårt, den andra för att allt är för lätt.

I granskningen kommer lärare, skolledare och inte minst eleverna själva till tals och ger förstahandsinformation om hur de upplever lektionerna i sina skolor. många barn i den svenska skolan upplever lektionerna som trista, enformiga och ostimulerande. när undervisningen inte i tillräcklig grad anpassas efter elevernas bakgrund, intressen och behov utan rullar på längs medelvägen (vi har faktiskt en väg i Höör som heter så...) blir resultatet många gånger en undervisning som inte passar tillräckligt många elever.

Lärarröster från granskningen:
"det är svårt med individanpassning, särskilt i årskurs 9 där det finns flera svaga elever. Det finns en risk att man tappar de starka eleverna."
Resultaten av bristande stimulans blir inte sällan fallande motivation, passivitet eller ett utåtagerande och ointresse bland eleverna. Istället för att utforma undervisningen så att den kan fånga in den spridning som finns i elevgruppen, lämnas många av eleverna själva medan mer specifika insatser riktas till de elever som behöver extra hjälp och stöd.

Utifrån elevernas berättelser i granskningen är det tydligt att många elever skulle vilja ha mer utmaningar i sitt lärande. De som har lättare att lära och vill gå fortare fram riskerar att bli bortglömda under lektionen. Elever vittnar om att lärarna har svårt att hitta lämpliga uppgifter för de som behöver utmanas. I en del fall leder detta till att de elever som behöver utmanas får sitta själva med sitt skolarbete. De får ta ett stort ansvar för sitt eget lärande.
 Eleverna beskriver själva att det är svårt att upprätthålla koncentrationen när lektionerna upplevs som tråkiga, när de inte får hjälp eller när de är klara och väntar på andra. En elev uttrycker hur utmaningar kan motivera "jag gillar utmaningar. Nya saker blir utmaningar, då blir man mer motiverad att plugga".

Granskningen visar att elever som på något sätt är utåtagerande och syns och hörs får mycket uppmärksamhet på lektionerna, medan elever som av olika skäl inte tar plats istället relativt ostört kan vara passiva under lektionen genom att exempelvis titta på Youtube-klipp. Eleverna uttrycker själva att undervisningen i vissa ämnen inte kräver någon ansträngning, att de skulle behöva att lärarna satte lite mer press och sa "kom igen nu gör vi det här!". En grupp elever i årskurs 8 berättar om vikten av att ha en lärare "som får en att tycka att det är kul, så att vi blir avslappnade och är med".

Granskningen visar också att eleverna alltför sällan ges möjlighet att utveckla mer avancerade förmågor som att kritiskt värdera eller analysera. Detta syns exempelvis inom SO-undervisningen, där en alltför stor del av lektionerna ägnas åt att söka efter eller redovisa faktakunskap, snarare än att få uppgifter eller tillämpa arbetssätt vilka är mer tankemässigt utmanande. Vi ser att lärare tenderar att ställa slutna frågor, exempelvis "vad är ett handelshinder?", men utan att följa upp med mer resonerande eller analyserande frågor kring drivkrafter bakom och konsekvenser av ekonomisk utveckling.

I andra exempel undervisar man om klimatförändringar och ekonomisk utveckling utan att knyta an till dagsaktuella händelser på området såsom internationella möten eller pågående ekonomiska kriser. Man riskerar då att tappa elevernas intresse genom att placera lektionen i ett vacuum, isolerad från omvärlden. Eleverna i granskningen berättar att de blir engagerade när lärarna "ställer frågor så att vi får tänka själva, att vi gör jobbet men de ger oss en push". I de tidiga årens läs- och skrivundervisning har vi mött 7-åriga elever som berättar att de alltid får "mittemellan-svåra" uppgifter. Eleverna beskriver att de får lära sig en bokstav i veckan, och som på frågan om vad de gör när det har lärt sig Y berättar att "man får inte fortsätta med nästa, det ska man göra nästa vecka".

I vissa fall får detta konsekvensen att de elever som snabbt blir färdiga med en uppgift eller att de elever som inte läraren prioriterar att rikta stöd till istället blir sittande och väntar in resten av gruppen. Att undvika att utmana eleverna riskerar därmed leda till att elevernas motivation minskar och att deras kunskapsutveckling hämmas. I alla klasser finns elever med olika förutsättningar och från olika hemförhållanden. Att kompensera för och ge elever likvärdiga förutsättningar att nå kunskapsmålen hör till skolans viktigaste uppdrag. Våra observationer visar att skolans och lärarens arbete med stöd och stimulans under lektionstid ger eleverna i klassen olika förutsättningar att nå sin fulla potential. Uppgifter under lektionerna som stödjer elevernas motivation måste enligt forskningen "vara utmanande, meningsfulla och dynamiska och stödjas av varierande undervisning i ett klassrumsklimat som premierar ansträngningar och där dessutom elever inte blir straffade eller förödmjukade för misstag eller för att de har olika sätt att lära sig, som till exempel att vissa tar tid på sig eller behöver assistans" (Håkansson och Sundberg, 2012).

Ja, detta var en del att smälta:

• Är det möjligt att vardagsanknyta mer, hitta områden som ligger nära elevernas intressen?´
• Hur ska vi anta utmaningen att inte någon elev ska varken stressas av ett för högt tempo och komplexitet samtidigt som andra dör av trååkighet för det är så lätt, långsamt och ospännande?

SOS i klassrummet 5

Mohammed och Anna är två elever, eller för att vara sanningsenlig ett hopkok av elever på de 46 skolor som var med i Skolinspektionens kvalitetsgranskning Stöd och stimulans (SOS) i klassrummet som vi nu i augusti fördjupar oss inom här på skolutvecklingsbloggen. Underlaget för granskningen kommer från tre olika kvalitetsgranskningar under 2012-13, läs- och skrivundervisning i grundskolans tidiga årskurser, SO åk 7-9 och Utbildningen på introduktionsprogram i gymnasieskolan. Så bredden är det inget fel på, de täcker in åldrarna 7 år och uppåt. cirka 650 lektioner har besökts och ca 250 intervjuer med elever, lärare och annan pedagogisk personal har genomförts. Skolorna har valts ut slumpvis. Vid lektionerna har inspektörerna använt ett observationsschema och vid intervjuerna en intervjuguide. Särskilt det eleverna har berättat ger en god grund för att bilda sig en uppfattning om hur eleverna upplever sina lektioner, både sådant som fungerar bra och sådant som fungerar mindre bra.
Om du blir nyfiken på det observationsschema som användes kan du hitta det på Skolinspektionens sida. Du kan använda det när du planerar din egen undervisning, går på besök i en kollegas klassrum (learning study)

 

 



Anna, kommer ni ihåg tjejen som inte hade det så lätt i skolan, som hade några positiva erfarenheter men alltfler negativa, som tvivlade på sin förmåga och gled neråt i en negativ spiral. Hon tyckte matten och svenskan var värst, hon hade alla lektioner i sin klass men tyckte det mesta var för svårt. Mohammed hade det betydligt lättare för sig i skolan, det var snarare bristen på utmaningar som var problemet. han läste böcker och jobbade snabbt igenom skolarbetet, satt sedan och väntade in klassen innan de kunde gå vidare.

På en skola berättar eleverna att de får lära sig en bokstav i veckan ”man får inte fortsätta med nästa, det ska man göra nästa vecka”. Ett vanligt arbetssätt som problematiseras i granskningen, en rektor berättar till exempel att: ”tidigare har undervisningen varit mer likriktad. Man har hållit sig i en mittzon. Vi klarar inte av att stödja de svaga eller de starka eleverna”.
Ofta blir resultatet detsamma vare sig eleven har svårt att hänga med i undervisningen eller om eleven har lätt för sig och inte får tillräckligt stora utmaningar – de tappar intresset för lektionen och börjar prata med varandra, tittar på Youtube på telefonen eller försvinner i tanken. Risken är då att läraren får lägga tid på att skapa ordning i klassrummet, vilket i sin tur ger mindre tid över till undervisningen.

I kvalitetsgranskningen sammanfattas dessa elevers olika berättelser och erfarenheter med att de ger uttryck för olika behov, men deras problem bottnar i samma underliggande förhållanden hos skolorna de går i. Båda har behov av en undervisning som bättre förmår möta deras bakgrund, intressen och behov. De har behov av och rätt till en undervisning som motiverar, stimulerar och tar vara på deras lust till lärande. Alla elever har behov av stöd och stimulans, men inte alltid på samma sätt. Det är en utmaning som heter duga att utforma undervisningen på ett sådant sätt att de elever som behöver stöd för att komma vidare får det och å andra sidan utmana de eleverna som har lätt för sig. I granskningen har Skolinspektionen sett lärare som har svårt att leva upp till de krav som ställs i styrdokumenten.

En rektor berättar; "tidigare har undervisningen varit mer likriktad. Man har hållit sig i en mittzon. Vi klarar inte av att stödja de svaga eller de starka eleverna." Samtidigt har vi också mött lärare och rektorer som klarat uppdraget på ett bra sätt. På en del skolor upplever man sig klara elevernas behov av stöd, men det får ibland konsekvensen att de elever som behöver mer utmaningar får klara sig själva. En lärare menar att de högpresterande eleverna "går ofta på egen motor. Tacksamt. Men vi får alltid lägga tiden på de svaga – de duktiga är ett dåligt samvete – man går dit och frågar dem: går det bra. Ja svarar de och så går man vidare." Även de elever som lär sig lätt behöver lärarens stöd för att kunna hantera mer utmanande och svårare uppgifter.

Puh - mitt i magen satt den, eller hur?
Det är nästan så vi får ta fram nålen, tråden och korsstygnskunskaperna igen. Det är nästan brodera-på-kudde-status på:
Alla elever har behov av stöd och stimulans, men inte alltid på samma sätt.

Detta som så mycket annat i styrdokument och skollag tenderar att stanna vid att vara oemotsagda fina ord, ledstjärnor, oerhört svåra att protestera mot men inte lätta att uppfylla. Det är inte många lärare som inte skriver under på att undervisningen ska anpassas efter varje elevs behov och förutsättningar, men att göra det, fixa det varje dag i sitt klassrum är inte lika lätt. Det är hjältarna och stjärnorna, de riktiga förstelärarna som gör det, eller i alla fall försöker...bara det är en ansträngning och utmaning, och vägen att nå dit stavas samarbete med andra lärare och annan personal i skolan.

Igår (när jag skriver detta två dagar innan semestern) förändrades skollagen och idag kom det nya allmänna råd frånj Skolverket som ska hjälpa oss klara ut begreppen stöd, särskilt stöd och vad som gäller kring åtgärdsprogram.
Kortaste sammanfattningen ever:
Om det händer att någon oroar sig för att någon av eleverna inte kommer att nå E i något eller några ämnen "ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen". Då...ska inte hela apparaten med pedagogisk utredning, andra utredningar, möten och åtgärdsprogram igång. De kanske behövs lite senare, men nu, direkt ska läraren fundera igenom vilka behov eleven har och hur undervisningen skulle kunna justeras för att passa bättre. Om det är svårt så hoppas jag att den här läraren hamnar i lärarrumssoffan intill någon som kan hjälpa till med lite perspektiv och nya tankar. Jag hör dem framför mig:

- Du, jag har den här eleven i fyran, ja , han kan ju läsa och allt sånt, men det verkar ibland som om han inte kommer ihåg någonting, och om jag säger åt alla i klassen att de först ska läsa i boken och sedan skriva tre frågor, så måste jag hela tiden kolla så han inte börjar pilla med någonting, och sen påminna om vad...
- Jaha..är det likadant alltid?
- Jag brukar ju ha SO just efter lunchen...
- Kanske att...?
Så är de igång, de har sina erfarenheter och tankar om vad som ska göras och hur det kan göras, men nu delar de med sig till varandra. Kanske kommer också specialpedagogen och sätter sig i stolen mittemot...då får de tillgång till en annan kompetens, kanske.
Kanske räcker det inte med det man kan förändra i klassrummet, med de resurser man har inom räckhåll, det kanske inte hjälper, då behöver man gå vidare.
Då står det i skollagen att man ska anmäla till rektorn, som sätter igång en utredning och man bedömer om det är fråga om ett särskilt stöd som behövs.

3 kap. 5§ Om det…framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen.

8§ Om det…framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, trots att stöd har getts i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen, ska detta anmälas till rektorn. Detsamma gäller om det finns särskilda skäl att anta att sådana anpassningar inte skulle vara tillräckliga. Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.

 

 

Lära sig kan alla - men inte på samma sätt och inte på samma dag!

 

SOS i klassrummet 4

Igår fick vi komma in i huvudet på Anna, en koncentration av många elevers upplevelser av vår undervisning. Detta finns i Skolinspektionens kvalitetsgranskning Stöd och stimulans i klassrummet (2014) och det är så viktiga frågor att vi nu fördjupar oss i tankar och frågor om innehållet, även om rapporten inte är purfärsk längre.

Idag ska vi få höra Mohammeds berättelse:
Mohammed har alltid haft lätt för sig i skolan. Han känner ofta att han sitter av tid i skolan utan att lära sig särskilt mycket. Eftersom han alltid haft lätt för att läsa och skriva är det under svensklektionerna det märkts tydligast. I de tidiga årskurserna hade han ofta läst ut hela boken eller skrivit klart meningarna när de flesta andra bara börjat. Inte sällan fick han då läsa samma text om igen eller öva på bokstäver han redan behärskade. Läraren sa ofta att det var viktigt att hålla samman klassen så att alla kunde hänga med och då var det svårt för Mohammed att påverka skolarbetet. Nu, när han är äldre och ser tillbaka, kan han önska att lärarna utmanat honom mer, pushat honom att ta nästa steg. Tid som han känner att han satt av i klassrummet kunde använts till att gå vidare, läsa andra böcker, träna på muntliga presentationer eller få mer avancerade läs- och skrivuppgifter. Han minns en lärare som lät honom och två andra klasskamrater arbeta med att ta fram egna läs- och skrivuppgifter. De arbetade då med att sätta samman en gemensam historia som dels skulle utgå från deras egna erfarenheter, dels innehålla de viktigaste momenten de gått igenom i svenskan. Övningen avslutades med att de fick redovisa inför hela klassen. Det har dock blivit sämre sedan han började högstadiet. Den nya läraren har svårt att hitta passande uppgifter och har sällan tid att verkligen anpassa undervisningen utifrån Mohammeds behov. Mer och mer har både matte och svenska börjat kännas meningslösa. Läraren försöker hitta nya uppgifter, men ofta blir det ändå så att han får nöja sig med att räkna, läsa eller skriva samma uppgifter om igen eller sitta för sig själv. Läraren hinner sällan med att stötta Mohammed i de svårare uppgifterna. Han upplever att läraren istället är upptagen med de elever som har svårare att hänga med och som behöver mer hjälp. Även om Mohammed kan förstå att läraren måste sitta med de eleverna, tycker han att det är tråkigt. Han känner han sig frustrerad och har svårt att hålla koncentrationen och motivationen uppe.

Jag vill inte göra några generaliseringar som inte känns okej, och jag vet att vi lärare är olika (tack och lov för det) och vi har olika bakgrund och erfarenheter från vår egen skolgång. Men...många av oss som nu är lärare kan nog på ett särskilt sätt känna igen oss i Mohammeds berättelse. Vi var de duktiga flickorna som gjorde läxan, som läste hemma, hade frukten med och många av oss väntade snällt in resten av klassen, när vi egentligen hade behövt gå vidare för att behålla lusten, tempot och motivationen. När jag var sju år läste jag Katitzi som jag lånat på bokbussen där hemma, men i skolan - vad gjorde jag där? Jo, där ljudade jag, för det sa fröken Elsa (med den lilla mustaschen) att alla skulle göra, så det gjorde jag. Inte kan det ha haft någon positiv inverkan på min  läsförmåga? Frågan är bara om någon med lite sämre tålamod och svagare motivation orkar sitta där och ljuda...och vänta?

Du kan göra som igår, reflektera över varje sak som Mohammed berättar, och fundera på vilka utmaningar elever som är som han ställer på oss lärare. Eller bara fundera på följande fråga:

• Är det mest frustrerande att inte hinna ge stöd till "dina svaga elever" eller att du i slutet av lektionen aldrig hann till Mohammed?

När jag gick min utbildning till specialpedagog hade jag förmånen att opponera på en väldigt spännande magisteruppsats som handlar om särbegåvade barn i skolan. Författarna är mina vänner Maria Ströbeck och Britt-Inger Svensson och du hittar uppsatsen att ladda ner och läsa här. Högbegåvad - privilegierad eller bortglömd: en studie om skolpersonals kunskap och insikt om särbegåvade elever
Som jag minns det var det talet om "en skola för alla" och den särskilda utmaning det ställer på personal inför att upptäcka och behålla motivationen hos de elever som har lätt för allt, som snabbt lär sig och når de höga målen i grundskolan som drev deras arbete framåt. Kunskaperna hos pedagoger och rektorer är låg och beredskapen att möta är ännu lägre, skriver de i sammanfattningen. Gå mot strömmen, lär dig bemöta alla elever!

Imorgon ska vi se på vad Anna och Mohammed har gemensamt.

 

SOS i klassrummet 3

Jag kanske reste för långt bort från kvalitetsgranskningen igår, till Ryssland och Vygotskijs utvecklingszoner, idag ska vi gnugga vidare på Stöd och stimulans i klassrummet.

Författarna har valt att baka ihop många elevers beskrivningar till två elever, och idag ska vi fokusera på en av dem, Anna.

Hon är naturligtvis påhittad men fylld med andra elevers ord och bilder, granskningen har ju utlovat inifrån-perspektiv och utgångspunkt i hur eleverna upplever undervisningen. Det här är alltså, eller skulle kunna vara en av våra Annor eller Nathalier.

Annas berättelse:
I lågstadiet hade Anna svårt att hänga med i svenska och matematik. Under en period gick hon i särskild undervisningsgrupp där hon fick extra stöd. Från det att hon började högstadiet följer hon dock klassen i samtliga ämnen. Trots att hon tycker det är skönt att vara en del av sin klass hela tiden är det också tufft. Hon får kämpa för att bara hänga med och bli godkänd. Svårast är fortfarande matten och svenskan. Hon upplever inte att lärarna känner henne eller de behov hon har för att kunna lära sig. Ofta tycker hon att hon får fel sorts uppgifter och att det är svårt att påverka hur de ska genomföras och redovisas. Vid ett tillfälle gjorde Anna och en klasskompis ett mattepussel med stora bitar som de la ut över klassrumsgolvet. Det var riktigt kul och hon tyckte att hon förstod matematikuppgiften bättre. Vid ett annat tillfälle hade de en vikarie under en period. Då fick Anna välja att göra ett muntligt prov istället för ett skriftligt. Ibland handlar det om till synes små skillnader. Istället för att alla får samma skrivuppgift i svenskan kan Anna välja en skrivuppgift som relatera till hennes upplevelser och erfarenheter. Det skapar lust och motivation. Eller att få matematikuppgifter som knyter an till vardagligasituationer som hon kan relatera till och som gör det abstrakta begripligt och tillgängligt. På mattelektionen får hon istället färre tal att räkna än sina kompisar trots att hon själv tycker att hon behöver öva mer för att förstå. Läraren verkar tycka att det är enklast om alla gör ungefär samma saker under lektionen. Det blir så rörigt annars har hon sagt. När Anna inte förstår eller känner att hon inte hänger med händer det att hon stänger av. Hon slutar lyssna. Ibland känns det som om det gör att det går ännu sämre. Ibland väljer hon att inte gå på lektionen. Det blir en ond spiral. (Skolinspektionen 2014)

Vi ska inte gå in och tolka det hon berättar, försök bara reflektera över varje sak hon berättar och fundera på om du känner igen detta från någon elev eller dina år som lärare, vad du som lärare medverkat till och vad du kunde gjort annorlunda för att hennes berättelse skulle vara en annan. Varnar för att frågorna (eller dina inre svar)  blir tuffare och tuffare, professionsutveckling är inget för veklingar.

• Hur upplevs våra särskilda mattegrupper eller läsgrupper eller engelskgrupper? Dansar eleverna dit på lätta fötter och med jubel eller är det med tunga motvilliga steg de dräller till Lilla gruppen, eller vad vi valt att kalla den?
• I vilka ämnen är det särskilt tydligt att eleverna ligger på olika nivå och kommit olika långt? Just där är det svårast att hitta bra uppgifter, texter, läromedel som passar alla. Hur gör du?
• "Trots att hon tycker det är skönt att vara en del av sin klass hela tiden är det också tufft" - här sätter hon ord på inkluderingens dilemma. Innebär inkludering att alla elever ska vara i klassrummet och göra samma saker eller handlar det om att möta alla där de är och med det de behöver? Hur hanterar vi detta i våra skolor? Pratar vi med eleverna så vi får reda på hur de känner?
• Anna upplever inte att lärarna känner henne eller de behov hon har för att kunna lära sig. Här kommer vi in på det viktiga relationsbygge som forskningen är enig om är avgörande för elevernas motivation och resultat. Jag tror att vi alla (jag vet att en del redan gör det)  mycket mer måste prata med eleverna om hur de lär sig och hur vi ska få det att ske mer och hela tiden. Då blir de medvetna själva om hur de lär och det ökar deras motivation och lust till livslångt lärande.
• Vilka uppgifter upplever dina elever som "fel sorts uppgifter" och tycker dina elever också att det är svårt att påverka hur de ska genomföras och redovisas? Detta är ett område vi i Höör ska fokusera på under läsåret, att hitta sätt att öka elevernas delaktighet och inflytande, inte bara över klasskassan och ordningsregler, utan över lärandet och sättet att visa sina kunskaper.
• Jag ser Anna framför mig där hon ligger på golvet med sin kompis och mattepusslet - gör du? När hade du senast dina elever liggande på golvet, djupt försjunkna i en engagerande uppgift eller ett uppdrag? Testa det minst en gång innan höstlovet! Anna gillade det, det kanske dina Annor också gör?!
• Måste det till en vikarie för att era elever ska få göra ett muntligt prov och känna att de lyckas? Eller en specialpedagog... eller finns det möjligheter även i en "vanlig provsituation"? Vad ska till för att göra det möjligt?
• Att välja skrivuppgifter utifrån egna upplevelser och erfarenheter skapar lust och motivation. Säg att vi redan gör detta! Även på matten...
• När är det läge för "more of the same" för att eleverna ska förstå och när ska det till något helt annat? Vad kan det där helt andra bestå av?
• Handen på hjärtat, tycker du likt Annas lärare att det är "enklast om alla gör ungefär samma saker under lektionerna"? Vad finns det för fördelar med att alla gör samma och vad finns det för utmaningar med att en del gör olika? Finns det någon gång när alla bör göra helt olika saker?
• Vad är det som gör det rörigt på dina lektioner?
• Har du sett någon elev som har stängt av? Hur ser den ut i ögonen då? Vad får du för bevis på att hen har stängt av? Iphonelurarna i öronen, munkjackans luva uppfälld, taskiga kommentarer, störande prat, och till sist en tom stol? Hur kan vi bryta och förändra detta? Uppdraget i skollagens tre-trea gällde ju alla elever...
• Hur hanterar du elever som har ströfrånvaro, hur möter du när hen kommer nästa gång?

 
 

SOS i klassrummet 2

Eftersom kvalitetsgranskningen från Skolinspektionen "Stöd och stimulans i klassrummet" fått för lite uppmärksamhet tidigare ska vi nu gnugga den ordentligt i några blogginlägg under rubriken SOS (stöd och stimulans) i klassrummet. Igår grundade vi med skollagen tre-trean (3 kap. 3§) om att alla elever utan minsta tvekan ska ges den ledning, stimulans och stöd som de behöver för att nå så långt som möjligt. Inte några ... utan alla...utifrån sina förutsättningar.

Nå så långt som möjligt, leder mina tankar till lärarutbildningens husgud Vygotskij och hans teorier om sociokulturellt perspektiv på lärande. Den ryske judiske psykologen/pedagogiske teoretikern och filosofen  försökte beskriva människans lärprocesser. Han utgick från att lärandet startar som en social aktivitet då barnet lever och växer upp i en intellektuell miljö. Vygotskij talade om att barnet internaliserade,"gjorde den omgivande kunskapen till sin egen" genom samspel med andra. Han hade många tankar och teorier om detta, mest känd är han kanske för sin proximala utvecklingszon. För Vygotskij (liksom oss i skollagen 2014) fanns det inte några begränsningar hos individen, utan det handlar bara om vilka möjligheter en individ har att lära sig om den får rätt hjälp.

"Han definierar således den närmaste utvecklingszonen som området mellan det som ett barn kan klara ensam och det som samma barn kan klara med hjälp av någon annan, t ex en lärare eller en mer försigkommen kamrat. Det barnet kan göra nu med assistans kommer det senare att kunna göra ensam. " (Olga Dysthe: Dialog, samspel och lärande, 2003).

Stackars Lev Vygotskij, upptäcktes först på 1960-talet i västvärlden och tuberkulos satte punkt för hans liv och tänkbara förhoppningar på arbete som utbildningsminister vid blott 38 års ålder år 1934. Som min musiklärare Tage sa på 80-talet: Alla stora genier dör unga.

 

• Vilka olika proximala utvecklingszoner skapar vi i våra klassrum?
• Hur tänker vi när vi placerar och organiserar eleverna i grupper eller par?
• Förser vi eleverna med de där försigkomna kamraterna? Är du barnets assistans-partner ibland?
• Har du sett några exempel på att detta stämmer? Håller du med om att barnen utvecklas och lär i sociala samspel?
• Vad innebär det för dig att dina elever ska utvecklas så långt som möjligt? Vilka krav ställer det på din undervisning?

(Snygg var han också, Vygotskij...)

 

SOS i klassrummet 1

För ett tag sedan kom Skolinspektionens kvalitetsgranskning om 46 skolors arbete med stöd och stimulans. Har du hunnit läsa och ta den till dig? Nähä...jag trodde väl det. Jag såg den, läste den, tänkte att det här var nog det viktigaste som kom därifrån på flera år (jag gillar verkligen Skolinspektionen), sen kastade sig vardagen över mig igen...antar att det var likadant för er?! Den är värd lite mer, och nu har jag hittat lite tid...så jag tänker mig en liten serie pedagogiska tankar under rubriken SOS (stöd och stimulans) i klassrummet.

Utgångspunkten var hur eleverna upplever undervisningen.
Bara det är ju en spännande tanke, något som gör mig nyfiken, vi lärare har ju alltid våra egna tankar om den undervisning vi planerar och genomför. Sedan försöker vi genom att läsa av elevernas reaktioner ta reda på om vi har lyckats träffa rätt, väckt deras intresse och lust att lära...och sedan vidare genom det vi gör försöka med ett öga i kunskapskraven bedöma om eleverna utvecklar "rätt förmågor" och sedan... på vilken nivå -  E, C, A? Att det är komplicerat att vara lärare tror jag de flesta av oss i kåren vet och känner igen oss i. Ibland kan man i media få uppfattningen att det är ett verkligt enkelt jobb, något alla har egna erfarenheter av och därför kan ha massor av åsikter om. Säkert är det likadant för rörmokare, alla kan väl böja ett kopparrör? I alla fall alla som varit nere i källaren och kollat hur det ser ut. Men det är inte så lätt...

Att det överhuvudtaget blev aktuellt att göra den här kvalitetsgranskningen har sin grund i något viktigt som står i skollagen, jag klipper in ett skärmfoto från 2 juli 2014, dagen efter lagändringen kring särskilt stöd

                                                                                                  (Skollagen 3 kap. 3§)
Så självklart och förrädiskt enkelt det låter. Hade jag haft bättre förmåga till handarbete och bättre syn så jag kunde trä nålen, hade jag minsann broderat in det på en (jäkla) kudde. Klart att varenda unge ska ha det hen behöver för att växa fram som den fantastiska människa vi vet hen är, och som är på gång. Detta är den delen av uppdraget jag som lärare älskar mest, se det där, och på olika sätt locka fram, skapa tilltro, peppa och klämma, vattna och ösa uppskattning över. Se det växa och slå ut.

Läs om lagtexten...inte står det att alla ska klara E-nivå eller att i alla fall de flesta ska klara skolan. Folk har sagt till mig genom åren: "Jag vet att du tror alla om att kunna, men du måste förstå att det alltid kommer att finnas de som inte klarar... och ..." . Svaret på detta måste bli att vi funderar på om vi har vi gjort allt, gett all den ledning och stimulans...eller det stöd som de behövde? Ja, vi har i alla de flesta fall gjort ett ärligt försök.

Vidare fångar texten den komplexitet, det enorma spann vi alla lärare har att hantera: Eleverna som lätt når E, ska ges ännu mer ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling

Att kunna ge varje elev den stimulans - eller det stöd - som han eller hon behöver kan te sig som ett omöjligt uppdrag. Jag tror att vi alla känner igen oss i lärarnas ord: "Det är svårt att riktigt ge de duktiga vad de behöver", men också i att "Det är svårt att individanpassa, det finns flera svaga elever. Det finns en risk att man tappar de starka eleverna".

I några olika blogginlägg under rubriken SOS här på skolutvecklingsbloggen vill jag nu utmana dina tankar och dyka ner i några olika saker i kvalitetsgranskningen från Skolinspektionen.

Är det mission impossible att ge alla sina elever en undervisning som gör det möjligt att utvecklas så långt som möjligt? Alla? Samtidigt?