Nå så långt som möjligt, leder mina tankar till lärarutbildningens husgud Vygotskij och hans teorier om sociokulturellt perspektiv på lärande. Den ryske judiske psykologen/pedagogiske teoretikern och filosofen försökte beskriva människans lärprocesser. Han utgick från att lärandet startar som en social aktivitet då barnet lever och växer upp i en intellektuell miljö. Vygotskij talade om att barnet internaliserade,"gjorde den omgivande kunskapen till sin egen" genom samspel med andra. Han hade många tankar och teorier om detta, mest känd är han kanske för sin proximala utvecklingszon. För Vygotskij (liksom oss i skollagen 2014) fanns det inte några begränsningar hos individen, utan det handlar bara om vilka möjligheter en individ har att lära sig om den får rätt hjälp.
"Han definierar således den närmaste utvecklingszonen som området mellan det som ett barn kan klara ensam och det som samma barn kan klara med hjälp av någon annan, t ex en lärare eller en mer försigkommen kamrat. Det barnet kan göra nu med assistans kommer det senare att kunna göra ensam. " (Olga Dysthe: Dialog, samspel och lärande, 2003).
Stackars Lev Vygotskij, upptäcktes först på 1960-talet i västvärlden och tuberkulos satte punkt för hans liv och tänkbara förhoppningar på arbete som utbildningsminister vid blott 38 års ålder år 1934. Som min musiklärare Tage sa på 80-talet: Alla stora genier dör unga.
- Vilka olika proximala utvecklingszoner skapar vi i våra klassrum?
- Hur tänker vi när vi placerar och organiserar eleverna i grupper eller par?
- Förser vi eleverna med de där försigkomna kamraterna? Är du barnets assistans-partner ibland?
- Har du sett några exempel på att detta stämmer? Håller du med om att barnen utvecklas och lär i sociala samspel?
- Vad innebär det för dig att dina elever ska utvecklas så långt som möjligt? Vilka krav ställer det på din undervisning?
(Snygg var han också, Vygotskij...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att lämna din kommentar.