SOS i klassrummet 1

För ett tag sedan kom Skolinspektionens kvalitetsgranskning om 46 skolors arbete med stöd och stimulans. Har du hunnit läsa och ta den till dig? Nähä...jag trodde väl det. Jag såg den, läste den, tänkte att det här var nog det viktigaste som kom därifrån på flera år (jag gillar verkligen Skolinspektionen), sen kastade sig vardagen över mig igen...antar att det var likadant för er?! Den är värd lite mer, och nu har jag hittat lite tid...så jag tänker mig en liten serie pedagogiska tankar under rubriken SOS (stöd och stimulans) i klassrummet.

Utgångspunkten var hur eleverna upplever undervisningen.
Bara det är ju en spännande tanke, något som gör mig nyfiken, vi lärare har ju alltid våra egna tankar om den undervisning vi planerar och genomför. Sedan försöker vi genom att läsa av elevernas reaktioner ta reda på om vi har lyckats träffa rätt, väckt deras intresse och lust att lära...och sedan vidare genom det vi gör försöka med ett öga i kunskapskraven bedöma om eleverna utvecklar "rätt förmågor" och sedan... på vilken nivå -  E, C, A? Att det är komplicerat att vara lärare tror jag de flesta av oss i kåren vet och känner igen oss i. Ibland kan man i media få uppfattningen att det är ett verkligt enkelt jobb, något alla har egna erfarenheter av och därför kan ha massor av åsikter om. Säkert är det likadant för rörmokare, alla kan väl böja ett kopparrör? I alla fall alla som varit nere i källaren och kollat hur det ser ut. Men det är inte så lätt...

Att det överhuvudtaget blev aktuellt att göra den här kvalitetsgranskningen har sin grund i något viktigt som står i skollagen, jag klipper in ett skärmfoto från 2 juli 2014, dagen efter lagändringen kring särskilt stöd

                                                                                                  (Skollagen 3 kap. 3§)
Så självklart och förrädiskt enkelt det låter. Hade jag haft bättre förmåga till handarbete och bättre syn så jag kunde trä nålen, hade jag minsann broderat in det på en (jäkla) kudde. Klart att varenda unge ska ha det hen behöver för att växa fram som den fantastiska människa vi vet hen är, och som är på gång. Detta är den delen av uppdraget jag som lärare älskar mest, se det där, och på olika sätt locka fram, skapa tilltro, peppa och klämma, vattna och ösa uppskattning över. Se det växa och slå ut.

Läs om lagtexten...inte står det att alla ska klara E-nivå eller att i alla fall de flesta ska klara skolan. Folk har sagt till mig genom åren: "Jag vet att du tror alla om att kunna, men du måste förstå att det alltid kommer att finnas de som inte klarar... och ..." . Svaret på detta måste bli att vi funderar på om vi har vi gjort allt, gett all den ledning och stimulans...eller det stöd som de behövde? Ja, vi har i alla de flesta fall gjort ett ärligt försök.

Vidare fångar texten den komplexitet, det enorma spann vi alla lärare har att hantera: Eleverna som lätt når E, ska ges ännu mer ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling

Att kunna ge varje elev den stimulans - eller det stöd - som han eller hon behöver kan te sig som ett omöjligt uppdrag. Jag tror att vi alla känner igen oss i lärarnas ord: "Det är svårt att riktigt ge de duktiga vad de behöver", men också i att "Det är svårt att individanpassa, det finns flera svaga elever. Det finns en risk att man tappar de starka eleverna".

I några olika blogginlägg under rubriken SOS här på skolutvecklingsbloggen vill jag nu utmana dina tankar och dyka ner i några olika saker i kvalitetsgranskningen från Skolinspektionen.

Är det mission impossible att ge alla sina elever en undervisning som gör det möjligt att utvecklas så långt som möjligt? Alla? Samtidigt?