SOS i klassrummet 4

Igår fick vi komma in i huvudet på Anna, en koncentration av många elevers upplevelser av vår undervisning. Detta finns i Skolinspektionens kvalitetsgranskning Stöd och stimulans i klassrummet (2014) och det är så viktiga frågor att vi nu fördjupar oss i tankar och frågor om innehållet, även om rapporten inte är purfärsk längre.

Idag ska vi få höra Mohammeds berättelse:
Mohammed har alltid haft lätt för sig i skolan. Han känner ofta att han sitter av tid i skolan utan att lära sig särskilt mycket. Eftersom han alltid haft lätt för att läsa och skriva är det under svensklektionerna det märkts tydligast. I de tidiga årskurserna hade han ofta läst ut hela boken eller skrivit klart meningarna när de flesta andra bara börjat. Inte sällan fick han då läsa samma text om igen eller öva på bokstäver han redan behärskade. Läraren sa ofta att det var viktigt att hålla samman klassen så att alla kunde hänga med och då var det svårt för Mohammed att påverka skolarbetet. Nu, när han är äldre och ser tillbaka, kan han önska att lärarna utmanat honom mer, pushat honom att ta nästa steg. Tid som han känner att han satt av i klassrummet kunde använts till att gå vidare, läsa andra böcker, träna på muntliga presentationer eller få mer avancerade läs- och skrivuppgifter. Han minns en lärare som lät honom och två andra klasskamrater arbeta med att ta fram egna läs- och skrivuppgifter. De arbetade då med att sätta samman en gemensam historia som dels skulle utgå från deras egna erfarenheter, dels innehålla de viktigaste momenten de gått igenom i svenskan. Övningen avslutades med att de fick redovisa inför hela klassen. Det har dock blivit sämre sedan han började högstadiet. Den nya läraren har svårt att hitta passande uppgifter och har sällan tid att verkligen anpassa undervisningen utifrån Mohammeds behov. Mer och mer har både matte och svenska börjat kännas meningslösa. Läraren försöker hitta nya uppgifter, men ofta blir det ändå så att han får nöja sig med att räkna, läsa eller skriva samma uppgifter om igen eller sitta för sig själv. Läraren hinner sällan med att stötta Mohammed i de svårare uppgifterna. Han upplever att läraren istället är upptagen med de elever som har svårare att hänga med och som behöver mer hjälp. Även om Mohammed kan förstå att läraren måste sitta med de eleverna, tycker han att det är tråkigt. Han känner han sig frustrerad och har svårt att hålla koncentrationen och motivationen uppe.

Jag vill inte göra några generaliseringar som inte känns okej, och jag vet att vi lärare är olika (tack och lov för det) och vi har olika bakgrund och erfarenheter från vår egen skolgång. Men...många av oss som nu är lärare kan nog på ett särskilt sätt känna igen oss i Mohammeds berättelse. Vi var de duktiga flickorna som gjorde läxan, som läste hemma, hade frukten med och många av oss väntade snällt in resten av klassen, när vi egentligen hade behövt gå vidare för att behålla lusten, tempot och motivationen. När jag var sju år läste jag Katitzi som jag lånat på bokbussen där hemma, men i skolan - vad gjorde jag där? Jo, där ljudade jag, för det sa fröken Elsa (med den lilla mustaschen) att alla skulle göra, så det gjorde jag. Inte kan det ha haft någon positiv inverkan på min  läsförmåga? Frågan är bara om någon med lite sämre tålamod och svagare motivation orkar sitta där och ljuda...och vänta?

Du kan göra som igår, reflektera över varje sak som Mohammed berättar, och fundera på vilka utmaningar elever som är som han ställer på oss lärare. Eller bara fundera på följande fråga:

• Är det mest frustrerande att inte hinna ge stöd till "dina svaga elever" eller att du i slutet av lektionen aldrig hann till Mohammed?

När jag gick min utbildning till specialpedagog hade jag förmånen att opponera på en väldigt spännande magisteruppsats som handlar om särbegåvade barn i skolan. Författarna är mina vänner Maria Ströbeck och Britt-Inger Svensson och du hittar uppsatsen att ladda ner och läsa här. Högbegåvad - privilegierad eller bortglömd: en studie om skolpersonals kunskap och insikt om särbegåvade elever
Som jag minns det var det talet om "en skola för alla" och den särskilda utmaning det ställer på personal inför att upptäcka och behålla motivationen hos de elever som har lätt för allt, som snabbt lär sig och når de höga målen i grundskolan som drev deras arbete framåt. Kunskaperna hos pedagoger och rektorer är låg och beredskapen att möta är ännu lägre, skriver de i sammanfattningen. Gå mot strömmen, lär dig bemöta alla elever!

Imorgon ska vi se på vad Anna och Mohammed har gemensamt.