SOS i klassrummet 5

Mohammed och Anna är två elever, eller för att vara sanningsenlig ett hopkok av elever på de 46 skolor som var med i Skolinspektionens kvalitetsgranskning Stöd och stimulans (SOS) i klassrummet som vi nu i augusti fördjupar oss inom här på skolutvecklingsbloggen. Underlaget för granskningen kommer från tre olika kvalitetsgranskningar under 2012-13, läs- och skrivundervisning i grundskolans tidiga årskurser, SO åk 7-9 och Utbildningen på introduktionsprogram i gymnasieskolan. Så bredden är det inget fel på, de täcker in åldrarna 7 år och uppåt. cirka 650 lektioner har besökts och ca 250 intervjuer med elever, lärare och annan pedagogisk personal har genomförts. Skolorna har valts ut slumpvis. Vid lektionerna har inspektörerna använt ett observationsschema och vid intervjuerna en intervjuguide. Särskilt det eleverna har berättat ger en god grund för att bilda sig en uppfattning om hur eleverna upplever sina lektioner, både sådant som fungerar bra och sådant som fungerar mindre bra.
Om du blir nyfiken på det observationsschema som användes kan du hitta det på Skolinspektionens sida. Du kan använda det när du planerar din egen undervisning, går på besök i en kollegas klassrum (learning study)

 

 



Anna, kommer ni ihåg tjejen som inte hade det så lätt i skolan, som hade några positiva erfarenheter men alltfler negativa, som tvivlade på sin förmåga och gled neråt i en negativ spiral. Hon tyckte matten och svenskan var värst, hon hade alla lektioner i sin klass men tyckte det mesta var för svårt. Mohammed hade det betydligt lättare för sig i skolan, det var snarare bristen på utmaningar som var problemet. han läste böcker och jobbade snabbt igenom skolarbetet, satt sedan och väntade in klassen innan de kunde gå vidare.

På en skola berättar eleverna att de får lära sig en bokstav i veckan ”man får inte fortsätta med nästa, det ska man göra nästa vecka”. Ett vanligt arbetssätt som problematiseras i granskningen, en rektor berättar till exempel att: ”tidigare har undervisningen varit mer likriktad. Man har hållit sig i en mittzon. Vi klarar inte av att stödja de svaga eller de starka eleverna”.
Ofta blir resultatet detsamma vare sig eleven har svårt att hänga med i undervisningen eller om eleven har lätt för sig och inte får tillräckligt stora utmaningar – de tappar intresset för lektionen och börjar prata med varandra, tittar på Youtube på telefonen eller försvinner i tanken. Risken är då att läraren får lägga tid på att skapa ordning i klassrummet, vilket i sin tur ger mindre tid över till undervisningen.

I kvalitetsgranskningen sammanfattas dessa elevers olika berättelser och erfarenheter med att de ger uttryck för olika behov, men deras problem bottnar i samma underliggande förhållanden hos skolorna de går i. Båda har behov av en undervisning som bättre förmår möta deras bakgrund, intressen och behov. De har behov av och rätt till en undervisning som motiverar, stimulerar och tar vara på deras lust till lärande. Alla elever har behov av stöd och stimulans, men inte alltid på samma sätt. Det är en utmaning som heter duga att utforma undervisningen på ett sådant sätt att de elever som behöver stöd för att komma vidare får det och å andra sidan utmana de eleverna som har lätt för sig. I granskningen har Skolinspektionen sett lärare som har svårt att leva upp till de krav som ställs i styrdokumenten.

En rektor berättar; "tidigare har undervisningen varit mer likriktad. Man har hållit sig i en mittzon. Vi klarar inte av att stödja de svaga eller de starka eleverna." Samtidigt har vi också mött lärare och rektorer som klarat uppdraget på ett bra sätt. På en del skolor upplever man sig klara elevernas behov av stöd, men det får ibland konsekvensen att de elever som behöver mer utmaningar får klara sig själva. En lärare menar att de högpresterande eleverna "går ofta på egen motor. Tacksamt. Men vi får alltid lägga tiden på de svaga – de duktiga är ett dåligt samvete – man går dit och frågar dem: går det bra. Ja svarar de och så går man vidare." Även de elever som lär sig lätt behöver lärarens stöd för att kunna hantera mer utmanande och svårare uppgifter.

Puh - mitt i magen satt den, eller hur?
Det är nästan så vi får ta fram nålen, tråden och korsstygnskunskaperna igen. Det är nästan brodera-på-kudde-status på:
Alla elever har behov av stöd och stimulans, men inte alltid på samma sätt.

Detta som så mycket annat i styrdokument och skollag tenderar att stanna vid att vara oemotsagda fina ord, ledstjärnor, oerhört svåra att protestera mot men inte lätta att uppfylla. Det är inte många lärare som inte skriver under på att undervisningen ska anpassas efter varje elevs behov och förutsättningar, men att göra det, fixa det varje dag i sitt klassrum är inte lika lätt. Det är hjältarna och stjärnorna, de riktiga förstelärarna som gör det, eller i alla fall försöker...bara det är en ansträngning och utmaning, och vägen att nå dit stavas samarbete med andra lärare och annan personal i skolan.

Igår (när jag skriver detta två dagar innan semestern) förändrades skollagen och idag kom det nya allmänna råd frånj Skolverket som ska hjälpa oss klara ut begreppen stöd, särskilt stöd och vad som gäller kring åtgärdsprogram.
Kortaste sammanfattningen ever:
Om det händer att någon oroar sig för att någon av eleverna inte kommer att nå E i något eller några ämnen "ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen". Då...ska inte hela apparaten med pedagogisk utredning, andra utredningar, möten och åtgärdsprogram igång. De kanske behövs lite senare, men nu, direkt ska läraren fundera igenom vilka behov eleven har och hur undervisningen skulle kunna justeras för att passa bättre. Om det är svårt så hoppas jag att den här läraren hamnar i lärarrumssoffan intill någon som kan hjälpa till med lite perspektiv och nya tankar. Jag hör dem framför mig:

- Du, jag har den här eleven i fyran, ja , han kan ju läsa och allt sånt, men det verkar ibland som om han inte kommer ihåg någonting, och om jag säger åt alla i klassen att de först ska läsa i boken och sedan skriva tre frågor, så måste jag hela tiden kolla så han inte börjar pilla med någonting, och sen påminna om vad...
- Jaha..är det likadant alltid?
- Jag brukar ju ha SO just efter lunchen...
- Kanske att...?
Så är de igång, de har sina erfarenheter och tankar om vad som ska göras och hur det kan göras, men nu delar de med sig till varandra. Kanske kommer också specialpedagogen och sätter sig i stolen mittemot...då får de tillgång till en annan kompetens, kanske.
Kanske räcker det inte med det man kan förändra i klassrummet, med de resurser man har inom räckhåll, det kanske inte hjälper, då behöver man gå vidare.
Då står det i skollagen att man ska anmäla till rektorn, som sätter igång en utredning och man bedömer om det är fråga om ett särskilt stöd som behövs.

3 kap. 5§ Om det…framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, ska eleven skyndsamt ges stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen.

8§ Om det…framkommer att det kan befaras att en elev inte kommer att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås, trots att stöd har getts i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen, ska detta anmälas till rektorn. Detsamma gäller om det finns särskilda skäl att anta att sådana anpassningar inte skulle vara tillräckliga. Rektorn ska se till att elevens behov av särskilt stöd skyndsamt utreds. Behovet av särskilt stöd ska även utredas om eleven uppvisar andra svårigheter i sin skolsituation.

 

 

Lära sig kan alla - men inte på samma sätt och inte på samma dag!