Goda råd - lucka 3

Gårdagens lucka handlade om en lång mening från Skolverkets goda (allmänna) råd om undervisningen som jag bestämt att fördjupa mig i genom ett antal luckor i december. Meningen handlade om hur lärare ska utgå från läroplanens olika delar när undervisning planeras och att alla elever ska utvecklas så långt som möjligt i sina kunskaper och normer.

Lärare ska utgå från elevgruppens intressen, erfarenheter och föreställningar kring det som undervisningen ska behandla så att eleverna får ett reellt inflytande över undervisningen (s. 12).

Här står det elevgruppens intressen, erfarenheter och förställningar men i texten står också att undervisningen ska ta hänsyn till varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande.

Ju mer jag tänker på detta, ju större blir utmaningen...

1. Hur fasiken ska jag kunna ta reda på allt detta?
2. Hur ska jag ge alla vad de behöver - samtidigt?

De senaste veckorna har jag hört hur ett par kollegor formulerar sig kring just detta, dels i de regelbundna pedagogiska samtalen vi har på vår skola (just nu kring återkoppling), dels i Mattelyftet som jag är mycket engagerad i och i andra pedagogiska samtal i kommunen :

• Om jag inte visste vad de redan kan, kan jag ju inte ge dem möjligheter att utvecklas vidare. jag ställer frågor, enskilt och till hela klassen. De får skriva lappar om vad de kan, vad de undrar...
• Jag har massor av olika sätt
• ... (inte ett ord, hur ska jag kunna veta vad 24 elever har för tidigare kunskaper, det får visa sig på provet)
• Det är svårt att räcka till

I boken Att följa lärande (beskriven på bloggen här) av Dylan Wiliam finns ett avsnitt som heter Att ta reda på vad eleverna vet.
När vi vet vad eleverna ska lära sig måste vi fastställa var eleverna befinner sig i sitt lärande.
Lärare måste vara medvetna om att eleverna inte nödvändigtvis lär sig vad lärarna avser, och det är också oundvikligt på grund av inlärningens oförutsägbara natur. Det är alltså viktigt att lärarna utforskar elevernas tänkande, innan de tar för givet att eleverna har förstått något. Att konstruera frågor som ger denna avgörande insikt om elevernas tänkande är emellertid inte alldeles lätt.

Kan man gå vidare om inte alla elever har förstått det som undervisningen handlar om?

Det är ett professionellt beslut som varje lärare själv måste fatta. Vad som inte är professionellt är att fatta beslutet utan att först ha tagit reda på vad eleverna i klassen kan. En vanlig invändning är att lärare inte har tid att formulera sådana frågor för de är fullt sysselsatta med att betygssätta. Detta visar bara hur ineffektiva många av våra standardrutiner för lärande är. Alla vet hur lång tid det tar att "rätta" och kommentera (med ungefär samma ord) i 20 elevers skrivböcker, när eleverna har lämnat klassrummet innan läraren upptäckt att det fanns en viktig poäng som de inte hade förstått.
Frågan är alltså om läraren tar reda på om eleverna har förstått en sak medan de fortfarande är kvar i klassrummet och det finns tid att rätta till det., eller upptäcker läraren det först när han sitter hemma och tittar i elevernas skrivböcker? Om vi ser det ur detta perspektiv kan betygssättning anses som ett straff för lärare får för att inte ha lyckats ta reda på att de inte uppnådde det avsedda lärandet medan de hade eleverna framför sig.

Några (av bokens 53) metoder om du vill få syn på dina elevers kunskaper, í farten, medan de befinner sig mitt i lärandet:

• Låt eleverna skriva korta förklaringar på vita papper eller små whiteboards och hålla upp, du får då veta hur många som kan, och hur många som behöver nya förklaringar...
• Exit tickets, låt eleverna skriva vad de lärt sig på små notislappar som de sätter på dörren när de går.
• ABCD-kort, eleverna har kort märkta med dessa fyra bokstäver. Ställ frågor och ge fyra olika svarsalternativ och be eleverna hålla upp rätt svarsbokstav. Använd gärna frågor med flera rätta svar.
• Bokstavshörn - som ABCD-kort men låt eleverna ställa sig i olika hörn, ungefär som vid en värderingsövning (fyra hörn).
• Röd-gul-grön mugg eller kort som eleverna nvänder för att visa hur säkra de känner sig på det som behandlas
• Tummen upp, låt eleverna visa med tumme upp, tumme ner, eller tumme i sidled hur säkra de är. Eller låt dem hålla upp 0 till fem fingrar.

Ett sätt att skaffa sig information om elevers förkunskaper är att låta dem göra en diagnos med frågor eller uppgifter i inledningen av ett arbetsområde, eller att tillsammans göra en tankekarta.

När det gäller den andra frågan om hur jag som lärare ska kunna ge alla elever vad de behöver - samtidigt - så är väl det en utmärkt fråga för ett pedagogiskt samtal och erfarenhetsutbyte, vi gör detta varje dag, på så många olika sätt. Kommentera gärna! Detta kallas med ett finare ord för differentiering, ett begrepp som vi stött på i sammanhang kring inkludering i kommunens ifous- projekt Inkluderande lärmiljöer. Projektets vetenskapliga ledare Susan Tetler har lyft att vi inte har något riktigt bra svensk ord som beskriver vad differentiering handlar om, det är inte frågan om individualisering för olika elever. Återkommer i frågan!