Lärarjobbet och undervisningen
Tänkte idag, när vi släppt iväg eleverna på välbehövligt jullov och själva styrt kosan mot hemmet, julförberedelser och ledighet, tillsammans med er dra ett djupt andetag och fundera på vad det en gång var som gjorde att vi valde att bli lärare eller skolledare. För en del av er togs detta beslut för många år sedan, för en del alldeles nyss. De tre bästa sakerna med att vara lärare säger en del ju stavas juni, juli och augusti, och visst är det skönt med längre sommarsemester än de flesta i bekantskapskretsen, men jag tror inte detta är det avgörande skälet för någon av oss, inte heller jullovet, sportlovet eller någon annan ledighet. Det som de senaste åren har tagit alltmer tid, dokumentation om vad som händer bland deleverna (kränkningar) och skriftliga omömen och framåtplanering (IUP) är viktigt men inte det man hör lärare beskriva lyriskt och som gör att vi ser lärarjobbet som en "keeper", något man håller fast i och älskar.
Planera luciatåg och temadagar, rätta nationella prov i 5 ämnen, städa efter kemilaborationer känns som typiska läraruppgifter under olika perioder av skolåret.
Jag har varit lärare i grundskolan sedan 2005 och utbildad specialpedagog sedan 2011 , innan dess arbetade jag visserligen med utbildning av vuxna, och går när jullovet är slut in i mitt åttonde år som lärare. Mina egna personliga skäl handlar om att jag är intresserad av vad det är som gör att det plötsligt tänds 40 wattare i elevernas ögon, att jag tycker det är så häftigt att vara med tonåringar varje dag, prata med dem, ge dem uppmuntran och utmaningar, och höra vad som händer i deras värld och liv. Jag tycker det är roligt och spännande att tänka igenom vad det är eleverna behöver lära sig, hur detta ska bli tydligt för dem, och sedan välja uppgifter eller sätt att förklara som jag tror ska fungera som fiskekrokar för deras intresse och koncentration. Det är också spännande att på många många många olika sätt försöka få syn på vad det är eleverna kan och få dem att visa mer av detta.
Det jag tycker är roligt, förutom att möta och träffa eleverna, är några olika saker:
- Jag gillar verkligen att planera genomgångar/aktiviteter/praktisk matte, ja lektioner...som har ett tydligt mål. Jag tycker om att leta/ tänka ut sammanhang och uppgifter som jag tänker ska engagera eleverna.
- Jag tycker om att diskutera med kollegor hur vi kan arbeta för att undervisningen ska upplevas av eleverna som rolig och användbar, och som ska leda till att eleverna når goda resultat.
- När någon elev börjat se och känna att han eller hon plötsligt kan, att hon minns och kan fortsätta lösa problem.
- När eleven på något sätt beskriver sig själv som kompetent och "som en expert", när hon/han upplever att hon/han kan hjälpa andra med det som hon själv tyckte var svårt för ett tag sedan.
- Jag tycker också om att arbeta med kartläggning av elevers styrkor och svårigheter och tillsammans med föräldrar, elev och kollegor hitta lösningar och vägar framåt.
- Att utmana mina egna tankar och se motgångar som möjligheter till eget lärande är också spännande.
Det är en särskild sorts passion - en passion som är baserad på att ha en positiv påverkan på alla eleverna i klassen (Hattie 2012, s. 12)
Passion beskrivs som nivån av entusiasm och engagemang i varje elev som läraren visar, passionerade lärare anser att de är personligt ansvariga för elevernas lärande. De passionerade lärarna har samma läroplan, samma tid till sitt förfogande, lika stora klasser och liknande villkor i sina klasser. Det som är annorlunda med dem är att det på något vis lyser av nyfikenhet, lust och goda kunskaper kring dem. Lite provocerande uttrycker Hattie att nästan alla går in i läraryrket med idealism och målmedvetenhet, men när vi möter verkligheten och utmaningarna i skolorna kan vi välja mellan fyra olika vägar: att sluta (det gör ca 50% inom de första fem åren), att avskärma oss och bara utföra det vi måste, undervisa. En tredje väg handlar om att göra något slags karriär inom skolan och på så sätt lämna klassrummet (rektor, forskare, jobba på Skolverket?). Den sista vägen handlar om att hitta glädjen i inspirerad undervisning.
Detta handlar stora delar av Hatties böcker om. Tydlighet i undervisningen och ledarskap i klassrummet. Jan Björklund pratar ofta om att lärare ska ta tillbaka sin plats och sitt uppdrag att leda verksamheten i klassrummet, tyvärr kallar han detta katederundervisning, jag gillar Hatties uttryck strukturerad eller inspirerad undervisning och synligt lärande mycket mera. Han talar om att vi kanske ska säga inspirerad undervisning istället för att tala om inspirerande lärare, för samma lärare kan vara både inspirerande och rätt långt därifrån, det kan vi väl hålla med om, en dag då vi har lite självinsikt ? ;-) Tennisspelaren Roger Federer tas som exempel, alla hans slag är inte inspirerande/fantastsika, men många är det, och vi kan nog säga att han allra oftast är en inspirerad tennisspelare.
Det finns saker inspirerande lärare inte gör: de använder inte betygssättning som ett straff, de blandar inte beteende och kunskaper i sina bedömningar, de bedömer inte flit och foglighet, de har inte för låga förväntningar, de försvarar inte lågt lärande med att "de gör sitt bästa", det viktigaste för dem är inte att hinna igenom läroboken.
Vad en inspirerande lärare gör har ju redan avhandlats i ungefär 21 luckor, men det finns lite kvar till kommande dagar. Jag tänker avsluta adventskalendern på julafton (tror jag...för det är väldigt roligt att skriva och tänka kring budskapet i synligt lärande) även om jag inte inbillar mig att ni sitter och läser här just på den stora Kalle Anka-dagen.
Imorgon tänker jag berätta om en 44 sidor kort bok, som kom den 19 oktober 2011 och som faktiskt har betytt ganska mycket både för mig och er, det är inte Hattie som har skrivit den, men det kunde han nästan ha gjort, för den är genomsyrad av råd om synligt lärande, och faktiskt är han nummer ett i referenslistan i boken...
Ha nu ett riktigt skönt jullov...hoppas du kan hitta lite tid för avkoppling mellan alla måsten och ladda dina batterier ordentligt. Läs igen imorgon...om du vill. Annars ligger alla inlägg kvar här på bloggen och väntar på dig, när du känner för lite mer synligt lärande.
Jag som skriver är Christel Jansson, arbetar som specialpedagog på en av kommunens högstadieskolor, har också olika uppdrag inom skol- och matematikutveckling. Koordinator för inkluderingsprojekt, mycket intresserad av lärande och bedömning.
Om du som läser detta har en tanke eller fråga skulle jag bli glad för en kommentar här på bloggen eller ett mail till christel.jansson@hoor.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att lämna din kommentar.