Goda råd - lucka 9

Efter att i förra veckan ha funderat kring planeringen av undervisningen ger vi oss nu in i själva genomförandet, undervisningen, del 2 i de goda (allmänna råden).

Lärare bör i sin ledning av undervisningen strukturera och styra de processer som sker i undervisningen och skapa balans mellan gemensamma genomgångar och diskussioner, enskilt arbete och samarbete mellan elever för att skapa goda förutsättningar för varje elevs lärande (s. 17).

Resultaten påverkas i positiv riktning när läraren är aktiv och interagerar med eleverna utifrån en bred repertoar av arbetssätt och arbetsformer.

…de processer som sker i undervisningen…

Jag  börjar med ett avsnitt i en bok som heter Att våga – en berättelse om undervisning. Den är skriven av Stavros Louca och Thomas Holmqvist, två av de lärare som var med i SVT:s program 9a för några år sedan. De talar om att god undervisning kan se ut på olika sätt, det de lyfter som viktigt är att de som lärare tycker att det är roligt och att de gillar att hålla lektioner. De lägger mycket krut på att fånga elevernas intresse, något de beskriver som en grundsten, en förutsättning för att lyckas i klassrummet är att ha eleverna med sig, fullt ut. Vidare talar de om att ha en planering, men vara beredd att improvisera. Det som fungerar i ett klassrum kan vara ett misslyckande i nästa, därför räcker det inte med att ha ett tänkt upplägg till en lektion. Det måste också finnas en plan B och C. Att kliva oförberedd in på en lektion är att svika sitt uppdrag – och eleverna.

Stavros beskriver i boken en ”romantiker”, en välkomnande person som ler och är inbjudande, någon som vill bli omtyckt. Han vill att fler lärare ska vara ”romantiker” enligt denna definition.

En lärare borde kämpa för att bli omtyckt av sina elever. Ett mål borde vara att vinna deras hjärtan. Vi menar att den som vunnit sina elevers hjärtan har vunnit något stort. Den läraren har lyckats ta plats i elevens liv som en viktig person. Och en viktig person, det är någon man lyssnar på. När en viktig person, som man dessutom tycker om, säger åt en att göra något, då gör man det. I det klimatet lär sig eleverna väldigt mycket. I ett sådant klassrum trivs både lärare och elever.

Med detta ”på plats” måste läraren börja fundera på mål, och vilka arbetssätt och arbetsformer som passar mål och eleverna i gruppen.

Enligt råden handlar det om två viktiga balansaxlar:

Balansera mellan GEMENSAMMA GENOMGÅNGAR – DISKUSSIONER
Balandera mellan ENSKILT ARBETE – SAMARBETE MELLAN ELEVER

Gemensamt, tillsammans och enskilt. Vägen till att skapa goda förutsättningar för varje elevs lärande går inte via tjugotre olika planeringar, utan vi vet att barn och elever lär bäst i sammanhang och när man arbetar tillsammans med ett innehåll.

Under avsnittet om genomförande av lektionen påminner Hattie i Synligt lärande för lärare (2012) om den viktiga skillnaden mellan att fokusera på undervisning och lärande. 

Uppmärksamheten måste flyttas från hur man undervisar till hur man lär sig - och inte förrän lärare förstår hur varje elev lär sig kan de gå vidare och fatta beslut om hur de ska undervisa (s. 127).

I vår kommun arbetar vi just nu med Matematiklyftet, en stor satsning på kollegial fortbildning som Skolverket erbjuder. Både i åk 1-3-grupperna och i åk 7-9-gruppen har vi under snart en termin fördjupat oss inom en lärares arbete i matematikklassrummet. Enligt en modell för problemlösning som vi studerat och provat börjar läraren med att introducera ett lämpligt (utmanande) problem för sin grupp eller klass. Sedan ska eleverna arbeta enskilt med problemet en kort stund, sätta sig in i problemet och börja fundera på olika lösningar. Sedan bildar man par eller mindre grupper som fortsätter diskutera problemet och jobba med lösningar. Under tiden går läraren runt och lyssnar, ställer frågor som leder arbetet vidare om eleverna kör fast. Under denna fas väljer läraren ut olika lösningar som ska ingå i den avslutande helklassdiskussionen och lektionen avslutas med att läraren leder denna. Där lyfts olika lösningar och målet är att få syn på så många olika lösningar som möjligt och att kunna avgöra kvaliteten på olika lösningar. Detta sätt att arbeta bygger på forskning om vad som är framgångsrikt för lärande, inte minst från japanska skolor, som vi blev påminda om häromdagen (PISA).