Varför Sven-Eric Liedman tror att den nya skolan som tar form 2010 kommer att misslyckas - och vad vi kan göra för att det inte ska bli så

I boken "Hets! En bok om skolan" som nyligen kommit ut ställer den kände idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman viktiga frågor och utmanar oss alla till att verkligen tänka efter. Ett litet smakprov:

Om kunskapssynen och varför Liedman tror att den nya skolan 2010 kommer att misslyckas:

Aldrig har skolan varit en hetare potatis! Inför valet 2010 rankades skolan som den tredje viktigaste frågan enligt SIFO och 2011 genomförs en rad nya reformer med ny betygsskala och nya läroplaner för grundskola och gymnasium. Det är omvälvande tider. Men får vi verkligen den skola vi behöver?

Istället för att ge eleverna verklig kunskap ägnar sig skolan åt att mäta meningslösheter och utreda sig själv i en ständigt pågående byråkratkarusell….men när eleverna väl sitter i bänken är det ingen som riktigt vet vad de ska göra. Ska de lära sig något? Eller är de där bara för att betygsätta lärarna?  Liedman menar att dagens skola är på fel spår. Låt istället lärarna undervisa! Och låt eleverna leka sig fram till att bli kunniga och kritiskt tänkande människor, redo för ett långt yrkes- , samhälls-, och privatlivs alla utmaningar.

Det mest påfallande med den nya skola vars konturer nu kan anas är att den är så gammeldags.

”Det är inte med triumf, inte ens med skadeglädje, som jag uttalar övertygelsen att 2010 års skola kommer att misslyckas. Misstag av den storleksordningen är tvärtom både sorgliga och kostsamma, och det kommer att kräva stor energi att skapa en ny och bättre tingens ordning. År 2030 är det arbetet förhoppningsvis långt på väg. Dagens skola, den som linjeras upp med hjälp av enkla slagord, kommer säkert att ha sina förespråkare också då. Förenklingar är säljande. Men efter år av oönskad utveckling kommer den inte längre at ha initiativet. Anledningen till misslyckandet är att 2010 års skola inte alls kan fungera i den värld där barn av idag lever och än mindre i den som kan förväntas imorgon. För tio år sedan var flödet av informationer genom internet så sensationellt att även fullt kloka människor kunde inbilla sig att detta flöde skulle vara fullt tillräckligt för att bygga upp en människas kunskapsarsenal. Häpnaden inför det nya gjorde att många förväxlade information med kunskap.

Ju mer informationsflödet tilltar, desto mindre blir den risken. Vi som är äldre fortsätter att häpna över elektronikens under ungefär som tidigare generationer häpnade över radio och teve. Dagens tioåringar häpnar inte; de rör sig obesvärat i den vardag som varit deras så långt tillbaka de kan minnas. Deras barn som kommer att födas 2025 eller 2035, kommer ännu mindre att förvåna sig rots att de kommer att ha i princip hela världen i sin hand. Inte heller kommer de att yvas över att de på framtidens Facebook, Youtube och bloggar så lätt kan producera egen information. Deras lärare, de flesta mycket unga nu, kommer också att se denna tingens ordning som en naturlig sak. Kort sagt, själva massan av information blir alltmer trivial. Hur ska man då i skolan kunna agera som om fakta vore kunskapens väsentliga byggstenar? Det kommer att bli orimligt och bara leda till frustration. Den enda förnuftiga reaktionen är att förverkliga ett fördjupat kunskapsbegrepp. Kunskaper värda namnet kommer att ses som en integrerad del av en människas personlighet och inte som något som snabbt och lätt kan avkodas i en lappskrivning. Att bygga upp en ung varelses förmåga att förstå verkligheten är en långsam och systematisk process. Hon måste själv vara den aktivaste parten i den utvecklingen. Det är inte betygens piskor eller morötter som förmår sporra henne utan hennes eget intresse, det vill säga hennes inre motivation.

En lärares främsta egenskap är förmågan att väcka entusiasm för ett kunskapsstoff. Det säkraste sättet att göra det är att själv vara entusiastisk. Ett genuint intresse är nämligen smittsamt. Men ett genuint intresse kan inte spelas. Det skiner igenom när gester och tonfall är falska.

Läraren måste också kunna leva sig in i den situation som ett barn eller en ung människa befinner sig i. barnets tankar kan ständigt vara på flykt från temat för dagen till världen utanför, till någon fantasi eller kanske till en svår yttre vardag. Många barn lever otryggt. I skolan måste de kunna få åtminstone något av den förståelse som de inte får utanför den. Tonåringar hotas ständigt av ett inre kaos. I detta kaos bubblar passioner och antipatier starkt och friskt, och intressen blossar upp och slocknar. Det är kort sagt en tid av svårigheter och möjligheter. Man måste bli tagen på största allvar; självkänslan är oändligt ömtålig. Den enklaste vuxna attityden är en blandning av ängslan och motvilja mot allt detta sjudande liv. Men mer än någonsin behövs det nu pedagogiskt tålamod och kunskapsglädje. Utan kunskapens glädje vissnar inte bara lusten utan också förmågan att lära sig.

Goda kunskaper ska myllas ner djupt i minnet. Man bör lära sig för livet och inte för provet. Det är trivialt men viktigt. I dagens skola är det enda avgörande kännetecknet på kunskap att den lätt kan göras mätbar.

Kunskaper kräver att livslångt engagemang. Det är viktigt att befria dem från småttigheternas regemente som håller på att kväva hela skolsystemet med sitt okloka nit.

Varför jag inte tror att detta kommer att hända:
I Lgr11 liksom i Lpo94 finns en annan kunskapssyn är i tidigare styrdokument. Nu trycker man på att kunskaper inte är lagervaror utan förmågor. Kursplanerna i Lgr 11 innehåller 70 beskrivna förmågor som eleverna ska få möjligheter att utveckla i vår undervisning. Om vi tar sikte på dem när vi planerar och undervisar så rustas eleverna inför en framtid i ett spännande, snabbt och föränderligt samhälle. Förr i världen kom eleverna till skolan, för det var det enda stället där det fanns kunskaper/information/fakta. Lite senare fanns kunskaperna/informationen/faktan kanske i 12 band i blått skinn i bokhyllan. Nu finns det information överallt, och det eleverna behöver är verktyg för att kunna ta till sig, sortera och använda denna information och bygga kunskap.

Läs mer i en artikel om boken i DN och titta på en film med Diana Laufenberg på TED- ett favoritställe.