Goda råd - lucka 18

Med bara en vecka kvar till jul närmar vi oss de sista avsnitten i de allmänna råden, bland punkterna under kunskapsbedömning och betygssättning finns en som handlar om de nationella proven.

Lärare bör som stöd för bedömningen av elevernas kunskaper jämföra resultaten på de nationella ämnesproven med den egna dokumentationen och analysera skillnader och likheter i resultaten (s. 22)

Nationella ämnesprov

årskurs 3

årskurs 6

årskurs 9

I anvisningarna till de nationella proven på Skolverkets hemsida hittar jag följande:

De nationella proven är en del av bedömningen och ett stöd för betygssättningen men läraren ska använda allt tillgängligt underlag för att bedöma om en elev har uppfyllt kunskapskraven vid betygssättning. Det nationella provet är framför allt ett stöd för läraren, så att betygssättningen ska bli likvärdig över hela landet. Det står inte i några lagar eller regler hur stor betydelse provets resultat har för betyget. Läraren ska sätta betyg utifrån all tillgänglig information om elevens kunskaper i relation till kunskapskraven. Provresultatet utgör en viktig del av den informationen men är inte det enda underlaget för betygssättningen. Lärarens övriga underlag om elevens kunskaper bör därför vara så rikt som möjligt. Om undervisningen som eleverna har fått före provet tagit upp andra saker än det som provet tar upp är det förstås viktigt att detta tas i beaktande vid betygssättningen.

De nationella proven uppfattas av lärare som mycket omfattande, de tar mycket tid att genomföra och de ger eleverna många möjligheter att visa sina kunskaper på olika sätt, enskilt, skriftligt, muntligt, i grupp och utifrån många förmågor. Det finns många problem som måste lösas, kring anpassningar för att kompensera elevers svårigheter men fortfarande mäta rätt saker, kring den tid som går åt för planering och kring genomförande och rättning och analys av proven.

Senaste åren har det varit stora svarta rubriker kring rättningen av nationella prov, lärare rättar "för generöst" trots rättningsanvisningar och stora mängder prov har "omrättats". Det upplevs som tufft, först innebär det en stor arbetsbelastning, sedan får man underkänt :(
I kommentaren till rådet finns ett intressant avsnitt som förklarar att allt i ett ämne inte prövas eftersom de skulle bli för omfattande då, de är tänkta att "pröva allt över några år", något som är intressant eftersom det inte är samma elever som genomför dem varje år. Detta är ju ett tecken på att de ska skicka signaler till lärare och skolor om hur deras undervisning fungerar, snarare än att användas för att bedöma enskilda elever.
Vidare handlar det om hur överensstämmelsen mellan betyg och resultat på nationella prov ser ut, även detta har ju gett rubriker, när skolor sätter betydligt högre betyg än vad resultaten på de nationella proven visar. Återigen, i de allmänna råden står att det inte finns någon fastställd relation mellan provresultat och betyg, men om det skiljer alltför mycket och det sker ständigt (systematiskt) så bör man se över betygssättningen.
Det tas också upp att det är viktigt att rektorer ser till att lärarna diskuterar betygssättning utifrån kunskapskraven i de olika ämnena, både inom skolan och mellan skolor i en kommun.
Huvudmannen har ett särskilt ansvar för att bedömning och betygssättning sker på ett likvärdigt sätt.

Det som står i de allmänna råden är alltså att vi ska använda informationen vi får om elevernas kunskaper i de nationella ämnesproven tillsammans med all annan information som vi har i vår bedömning och betygssättning.

Snäv syn på kunskap med fler prov - ur SvD

Fler nationella prov aviseras nu för att nå likvärdighet i betygsättningen. Tanken tycks vara att lärarna brister i sitt professionella ansvar. Men tänk om det snarare är tvärt om, skriver Christer Fritzell, professor i pedagogik.

I den dagsaktuella debatten om betygen hävdas att pojkar missgynnas genom att flickor får högre slutbetyg än vad resultaten på nationella prov anvisar. I debatten sägs att detta beror på att flertalet lärare är kvinnor, att flickorna är mer välanpassade, ”smörar” för lärarna och liknande. Pojkarna anses i stället få för låga betyg för att de inte är lika väluppfostrade och anpassliga.
Från politiskt håll framförs att problemet ska åtgärdas genom fler nationella prov för att nå likvärdighet i betygsättningen. Landets internationella konkurrenskraft och individens behov av ”tidiga insatser” sägs motivera allt mer omfattande standardiserade bedömningar och betyg. Man tycks mena att lärarna här liksom på andra punkter brister i sitt professionella ansvar. Men tänk om det snarare är tvärt om!

vidare...
 I skolans kunskap ingår givetvis både faktakunskap och basfärdigheter, men också så mycket mer som har att göra med människors möjligheter att tillsammans skapa mening i tillvaron.
Detta har den förhärskande förvaltningspolitiken ännu inte förmått eliminera i sin strävan att stå som högsta instans också som pedagogisk auktoritet. Här finns tydligtvis fortfarande en hel del att göra om man ser på hur mål och betygskriterier ser ut. I matematik finns till exempel som ett kriterium för betyget väl godkänt i nionde skolåret att ”eleven följer och förstår matematiska resonemang”. I engelska finns som ett mål att ”kunna läsa och tillgodogöra sig innehållet i enklare skönlitterära och andra berättande, beskrivande och argumenterande texter” och som kriterium för betyget väl godkänt att ”eleven medverkar i olika samtalssituationer och löser språkliga problem på ett effektivt sätt”.
Hur ska sådant kunna bedömas och betygsättas med anspråk på mätbar objektivitet? Än mer absurt blir uppdraget i ett ämne som samhällskunskap där eleven ska nå mål som att ”kunna reflektera över människors villkor och hur dessa skiftar utifrån kön och social och kulturell bakgrund” och ”förstå innebörden av det grundläggande norm- och rättssystemet i Sverige”.
Är likvärdighet en enkel räkneuppgift eller ett kvalificerat uppdrag för professionella pedagoger med insikt om kunskapens förankring i komplexa mönster mellan individ, samhälle och kulturer?

Vad är egentligen den viktigaste kunskapen i skolor som är till för alla barn?

Läs hela artikeln ur svenska dagbladet här!